Tror du att dom finns? Vågar du känna efter och SE inåt genom skogens magiska väsen?!

En längtan efter skogen gjorde sig påmind häromdagen. Tallarnas trygga energier. Min just då ganska trötta rygg ville luta sig mot en sådan trygg och stark gammal vän. Snö hade fallit…alldeles för lite för att det skulle infinna sig en känsla av riktig vinter och då menar jag norrländsk sådan:-) Efter Odens jakt genom skyarna för ett par veckor sedan, när vindarna tog Sverige med storm , bokstavligt talat, lämnade träden ifrån sig en mängd kvistar och pinnar som nu ligger där och bara väntar på att bli plockade för att bli runstavar till exempel.  Jag, min man och hundarna gick på upptäcktsfärd bland tallar, björkar och granar och samlade lämpliga pinnar till runstavar.

En stund rygg mot rygg med en tall…fokuserade inåt, kände den hemtrevliga doften av jord och tall. Andades djupt och lungorna fylldes av skogsluft. Tystnad…och så hundarnas andetag. Blundar. Lyssnar. På håll svaga ljud av civilisationen. Men här bland tallarna står tiden stilla och nuet är allt. Jag fick en känsla av att jag kommer att Drömma i natt. Jag upptäckte att jag inte gjort det på länge. Min själ blir trött när den får för lite av magin. Nu menar jag Drömma, inte bara drömma;-)

Natten därefter klev jag in i en underbart vacker värld. En sådan plats som bokstavligt talat är min drömplats att bo på. Jag hittade en bild som liknar denna plats:

I Drömmen satt jag på huk vid vattenbrynet, Vågorna kluckade stilla mot stenarna invid strandkanten. Jag tittade ner i vattnet, in i dess dansande speglar. Tiden stod still. Tiden fanns inte. Jag kände hur någon  eller något svepte förbi mig precis bakom mig. Det var absolut vindstilla, så den plötsliga vindpusten bakom mig var något annat. Jag fortsatte titta ner i vattnet. Jag såg min egen spegelbild i vattnets vaggande speglar och jag såg att något rörde sig bakom mig. Som en dimma som rörde sig mjukt och svepande fram och tillbaka. Jag valde att inte vända mig om, som om jag kände på mig att då skulle den försvinna.

Jag satt kvar i samma fokuserade men avslappnade tillstånd. Sträckte ut handen och rörde försiktigt vid vattenytan.  Något omslöt mig, något vänligt och bekant, kan inte förklara det på annat sätt än så. Bilder dök upp i mitt inre, känslor likaså och jag blundande hårt för att liksom memorera bilderna och känslorna för denna dröm blev i exakt detta skedet en klardröm.

(En parentes angående klardrömmar. En klardröm eller såkallade lucid dröm innebär att man i drömmen får att klart medvetande om att man faktiskt drömmer! Det är fascinerande och i neutrala eller trevliga drömmar är det helt underbart att mitt i drömmen inse att man drömmer. Har flera gånger tittat mig omkring i olika drömmar och med stor fascination insett “Jag drömmer”. Minns en dröm där jag åkte buss i ett märkligt landskap. Bussen var full av människor med underliga kläder, från en annan plats eller annan tid. Jag var så fascinerad över min upptäckt att jag ville tala om det för alla så jag gick fram till busschauffören och utbrast “Jag drömmer, fattar du, jag drömmer” Han stirrade på mig som om jag var skvatt galen. Då blev det ännu mer fascinerande. Han trodde inte att jag drömde. Vem var han och var befann jag mig, tror ni? Åh, jag älskar klardrömmar! Om det som sagt var är neutrala eller trevliga drömmar.

Har även haft en mardröm som under drömmens gång blev en klardröm. DET var riktigt ruskigt. Jag VISSTE i drömmen att om jag inte vaknar kommer jag att dö i drömmen och vad händer om man dör mitt i en klardröm? Intressant, men rätt kusligt också måste jag erkänna. Minns att jag i den drömmen sprang så fort jag kunde i korridorer i ett övergivet gammalt sjukhus och flämtade till mig själv “vakna, vakna, vakna, du måste vakna, måste vakna NU!! Vilket jag gjorde tack och lov:-)”

Nåväl, tillbaka till Drömmen häromnatten. Jag memorerade bilder, intryck och känslor. Jag kommer nu att helt enkelt bara skriva spontant hur jag vill förmedla det i ord här och nu. Det blir ingen analys-text direkt utan bara spontant på ett visst sätt bara för att det är just exakt så jag vill säga det och jag har inga svar på varför:-) Det påminner mer om automatisk skrift.

Så…nu börjar det:-)

“Jag vill säga så här. Tror du att dom finns? Vågar du tro att dom finns? När var du i en skog sist eller vid havet? Ska vi glömma dom? Dom finns där. Jag kan känna dom i drömmen…i minnet av en speciell utesittning en gång för många år sedan när jag såg…i  sejden i eldens sken, i runornas budskap i nattliga divinationer. Dom är naturens inre kraft. Kalla dom naturväsen om du vill. De har uppgifter, de vill samarbeta med människan. Deras uppgifter är knutet till speciella platser, ibland speciella växter, träd eller områden.

För den tid vi har framför oss, detta nya solvarv som vi kallar 2012, kommer en önskan. Vi måste gå samman, vad vi än kallar oss, utifrån en gemensam intention. Om vad? Jo, att allt liv, alla livformer består av samma kraft, du kan kalla den “gudomlig”  om du vill, då kanske du är panteist eller animist. Men det spelar ingen roll vad du kallar dig. En gemensam intention att levande varelser måste gå före pengar och makt. Vi ser idag en global utveckling i motsatt riktning. Motkrafterna är brutala i sin hänsynslöshet mot alla arter på jorden. Vågar du gå emot dom? Om vi inte gör det…vad låter vi då ske?

Naturväsen har att göra med jordläkning och jordväkteri och att förstå att allt hänger samman i livets väv. Urds väv.

Dessa ord i denna blogg idag var bara början, innan jag gjorde dom till ord var dom insikter, bilder och känslor från ett möte så vackert men samtidigt så skört, så jag måster berätta det med försiktighet, så det inte förstörs på vägen från ande till ord:-)

Jag vill säga: kanske tror du inte att dom finns. Eller att dom möjligen finns när naturen vaknar till liv igen i vårens blomstring. Men naturen lever nu också, men i vila och slumrande. Att mitt i denna vila se och känna deras närvaro och existens är som ett mirakel. Ändå är det miraklet livets verkliga inre essens. Som vi glömmer i vår teknokratiska värld. Glömmer vi, då tystnar dom. Dom är en del av vårt känsloliv. De äger en del av vårat hjärta. När hjärtat hos många hårdnar är det bl a för att dom inte låter naturens inre heliga kraft leva och pulsera fritt i ett öppet sinne. Oftast vet vi människor inte ens om när vårt hjärta hårdnar och varför. En del tappar sin medkänsla, andra känner sorg och tomhet. Dom vill komma in, var inte rädd för dom. Ska du vara rädd så ödsla den energin på att vara rädd för  det som skadar, inte det som helar!

Vågar du blicka ut över solvarvet 2012 och säga JA mitt sinne ska öppnas för naturens visdom?

Jag smyger barfota ljudlöst i den mörka skogen. Jag är sårbar, men stark i min tro på naturens visdom. För mig är detta en sanning och jag vet att det finns andra som mig: häxor vandrar i den mörka skogen, på slingrande stigar, år efter år, kanske liv efter liv, bär dom det spröda ljuset i sin hand och visar vägen fram, även för den som länge gått vilse. En vägledare, en budbärare i den mörka levande skogen…går du med ännu längre in är ljuset som älskar grönskan så hänförande vackert att du vet att allt är rätt!